Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Hercules,Deianira and the centaur Nessus,late Work | Portrait of Edouard and Marie Loise Pailleron | Rinaldo and Armida | The Arch of Titus (mk25) | Wilton Diptych: Virgin and Child with Angels |
Related Artists:
louvre
R.F.1948-36 M.N
Hans Cranach
(ca. 1513-1537), also known as Johann Lucas Cranach, was a German painter, the oldest son of Lucas Cranach the Elder. German art historian Christian Schuchardt, who discovered his existence, credits him with an altar-piece at Weimar, signed with the monogram "H. C.", and dated 1537. He died at Bologna in 1537. Luther mentions his death in his "Table Talk", and Johann Stigel, a contemporary poet, celebrates him as a painter.
Gabriel Metsu
Gabriël Metsu Gabriël Metsu (January 1629 - buried 24 October 1667) was a Dutch painter of history paintings, genre works and portraits. Metsu was the son of the Flemish painter Jacques Metsu (c.1588-1629), who lived most of his days at Leiden, and Jacomijntje Garniers, his third wife, whom he married in 1625. Jacomijntje was the widow of a painter with three children of her own. Two months after Gabriël's birth, his father died. According to Jacobus Houbraken, Metsu was taught by Gerard Dou, though his early works do not lend colour to this assertion. He was influenced by painters of Leiden such as Jan Steen, and later by Frans van Mieris the Elder. Metsu was registered among the first members of the painters' corporation at Leiden; and the books of the guild also tell us that he remained a member in 1649. In Leiden, it was alleged that Metsu left a brothel at six in the morning and took a prostitute to the Academy. In 1650 he ceased to subscribe, and works bearing his name and the date of 1653 support the belief that he had moved. Metsu was trained in Utrecht by Jan Baptist Weenix and Nicolaus Knepfer. In Amsterdam Metsu lived in an alley on Prinsengracht, where he kept chickens. He got into an argument with a neighbor and moved to a house on the canal side, where a daily vegetable market was held. In 1658 he married Isabella de Wolff, whose father was a potter and mother a painter. The Speed Art Museum has a portrait of the couple. Pieter de Grebber, a religious painter from Haarlem, was her uncle. At the onset of the 1660s Metsu turned for inspiration to the art of the "fijnschilders" from his native Leiden. Metsu was responding to the market of Dou's paintings, who sold his paintings all over for exorbitant prices. Metsu may have also influenced Pieter de Hoogh. Around the year 1661, Metsu won the patronage of the Amsterdam cloth merchant Jan J. Hinlopen and painted his family more than once in a fashionable surrounding. The Poultry-Seller, 1662 At least thirteen of paintings show carpets and he probably used the same model. He included several fine examples of minutely depicted floral and cloudband carpets in his works and even a silk Oriental rug, as well as so-called "Lotto" rugs which he for some reason, in contrast to his meticulous rendering of the floral carpets, depicted only in a very sketchy fashion. After Metsu died, his widow left for Enkhuizen, to live with her mother.